Jag förundras och blir förbannad över människors val och beteenden. Varför är det så svårt att vara som alla vill att man ska vara, eller rättare sagt, varför är det så svårt för andra att acceptera en som man är? Om man alltid är med och festar med samma människor, och man har kul tillsammans - varför är det så att man upptäcker att de ska ha fest och man inte är bjuden? Det känns bokstavligt som ett hugg i ryggen. Men ska man skylla det på människorna eller det sjuka sociala inpräglade ritualerna som lever intryckt i en del människors kroppar och sinnen. Jag är trött på att alltid behöva fundera på när jag räknas eller inte. När jag duger eller när jag inte gör det. Om man bjuder alla andra förutom EN som brukar vara med och festa, vad är det så som gör att den personen inte blir bjuden? Är det fel på personen? Är det fel på mig? Eller är det fel på människorna som inte kan bestämma vad de tycker om en, och därefter om man är med på festerna och med i gänget? Jag överanalyserar allt och försöker att förstå människors sjuka psyken. Men nej, inga svar. Kvar finns hos mig, ilska för att aldrig veta när jag duger eller när jag inte gör det. Att aldrig veta om jag ska bli bjuden eller om det inte blir så. Varför ska allt vara så komplicerat? Peace