Så kommer de tankarna, tankarna som sätter griller i huvudet på mig och jag tänker. Jag är fan ensammast i världen. Fast så är jag ändå inte det! Ibland känns det verkligen som allt jag gör i livet är en "safe spot" jag vet att det kommer att vara tryggt, trygga människor, trygga tider, trygga ställen, trygga sammanhang. Tryggt. Men nu har jag inte det längre. Det är bortblåst och så står jag där igen, ensam kvar och undrar var jag hör till och vilka vänner som vill vara trygga med mig?
JAG ROPAR UT!
Var är mina trygga människor?