Ibland önskar jag över allt annat att jag bara vore en liten tyst flicka igen, som hade åsikter. Men som hon inte vågade yttra sig om. Som nickade och log och gjorde som hon var tillsagd, lycklig men ändå med något som fattades henne. Jag tänker ofta på hur lätt allting var och hur man bokstavligen flöt genom livet, och trodde att det inte fanns något annat. Men det fanns en helt annan värld. Det var så jäkla lätt att vara barn, man hoppade från kompis till kompis, gick i skolan, hem till kompis. På helgerna var det samma sak, man lekte med sina vänner, som om att inget annat fanns. Jag har några "huvudpersoner" haha, i min barndom, gällande vänner, som påverkat mig och som fortfarande påverkar mig, men jag kan aldrig förstå varför man glidit i sär. Varför gör man det egentligen? Så jäkla dumt. Det finns en person i mitt liv, som jag älskar villkorslöst och som alltid finns där för mig, ända sen vi var barn. Tack för det.♥ Poängen med denna text var egentligen att, jag vill kunna vara liten och ha det lätt, men så är det inte. Inte än.