Saknar er.

Ibland önskar jag innerligt att jag kunde bli 5 år gammal igen, krypa upp i pappas knä när jag blev ledsen, rädd eller besviken på livet. Men jag är inte 5 år längre, snarare snart 17 år. Det finns tider då jag bara vill lägga mig mitt på gatan och låta en bil eller något annat ta mitt liv, jag skojar inte. Men det finns också stunder som är värt allt. Alla dem lyckliga stunderna, när man är glad och lycklig, high on life. Jag tror att en av sakerna som gör mig mest olycklig är när människorna runtomkring mig inte bryr sig, eller lägger märke till mig. Jag hatar att bli behandlad som ett barn, i "vuxna" situationer. Som att sitta vid vuxenbordet istället för det där satans barnbordet, eller som att ens vuxna syskon inte vågar hjälpa en med vissa saker, eller bjuda med en på vissa saker, dels för att dem är rädda att få skit från våra föräldrar, och dels för att dem är egoistiska. Mina syskon tycks ignorera det faktum att jag faktiskt också vill hänga med i deras bravader. Men det tycker dem inte att jag är mogen till och "gammal" nog till att hantera. Jag kan bli så hemskt besviken när människor tycker så lite om mig, att jag inte kan göra något korrekt eller bra, att jag inte kan hantera situationer eller känslor. Jag är starkare än så.

Bilden ovan, är en typisk bild från en underbar tid, med Nellsa, Corre och lilla becky. Hemskt var lätt allt var och, och vi flöt omkring, vi behövde inte riktigt vara vuxna, men samtidigt var vi inte barn heller. Vi njöt av livet, och alla roliga stunder vi hade. Ni kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Länge leve, Kjell, Rosemarie, "Corre-kameramannen" och "grannen". <3